You are the one!

Vansinnesfärden är över och här sitter jag i samma kläder som jag fick på mig igår, känner mig lagom äcklig och funderar på vem av de tolv missade samtalen, vilka av de åtta sms:en jag ska svara på först. Om jag ska städa först, duscha eller göra färdigt mina arbeten först.

Ibland gräver jag ner mig i mina tankar, försöker mig på att förstå andra människor. I mitt inkompetenta stilla sinne förstår jag mig ibland verkligen inte på folks val och handlingar. Själv är jag långt från felfri men någonstans inom mig känner jag när jag gör fel och tar modet till mig, vänder mig mot vinden och ber om ursäkt eller iallafall står för det jag gjort. Hur tänker de femtusen lastbilar som dagligen samkör på e6:an? Ser de inte de nyuppsatta lysande röda korsen? Häromdagen höll jag och min vän Jannie på att totalt mejas ner av en av dom, och jag är säker på att vi inte var de enda som den dagen fick en smärre chock i trafiken. Hur tänker vår kommun då de inte bygger en rondell vid tommarpsvägen, sätter upp en refug på e6:an? Istället sätter de upp en elektronisk tavla på alla håll där det står veckans nöjen på. Om folk dör ut, är det lönt att informera om nöjen då?

Jag förstår mig inte heller på hur vi människor tänker gällande varandra ibland, jag menar; jag själv hade aldrig kunnat gå ut och röja en kväll när någon ringt mig med gråten i halsen en stund tidigare och bett mig komma.För mig är en utekväll guld värd, medans mina vänner är diamanter som inte dumpas för någonting. Jag skulle kliva över lik för att kunna få er alla att må bra. Vad har hänt med oss? Har vi sett så mycket skit och lidande på tv att vi plötsligt inte får må dåligt? Hipp happ snabbt som fan så är världen förändrad och nu kan man itne vara ledsen för mindre utan det ska ha utbrutit dödsfall för att få fälla en tår. Återigen har vi blivit avhyvlade, vi är likgiltiga och totalt apatiska.

Hade man tagit åt sig av tsunamibilderna, WTC, eller bilderna på de svältande barnen fulla med flugor, ja då hade ingen kunnat äta frukost den morgonen. Vi har lärt oss att stänga av känslor, vilket för vår egen skull är bra i såna situationer. Jag menar verkligen inte på att vi ska svälta och vara ledsna på grund av att undre världen gör det, det jag menar är att man kanske får tänka på hur mycket vi ska stänga av och när vi ska sätta på känslorna igen.

Ytterligare fem räkningar har jag fått,  fortfarande inget jobb och mina stackars fonder blir lidande igen. Jag är desperat arbetssökande och om det så ska till så är gummifabrikens nattjobb till och med lockande för mig.

jag har kommit hem från min stressade vän Joanna. Hennes dagsschema var speckat igår, och när vi väl hamnade i sängen började hennes minderåriga grannar hålla ett jävla liv. Jag tyckte så synd om henne, men hon gick med stadiga steg iklädd sovkläder och ett jävla humör ner och bad de små kräken hålla käften. Jag fick mig ett gott skratt och kände nästan igen migsjälv på mina stressiga dagar. När dagen är slut efter ett 24/7 pass så ska det vara tyst och trevligt och nåde den jäveln som ställer till någonting. Jag har iallafall njutit av sällskapet och entrat ystads nya tillskott: mcdrive.




I med kontakten och koppla rätt mellan hjärta och hjärna. Otekniska jävlar!