Varje dag.
Jag saknar mitt liv.
Jag saknar min häst.
Jag saknar doften, jag saknar lyckan, jag saknar gemenskapen.
Jag saknar det.
Jag saknar mammas klagomål för att hon mockade,
(men jag vet att hon egentligen ville..)
Jag saknar allt med häst.
Jag kommer aldrig att ge upp min dröm.
den lever inom mig hela tiden, varje dag, ständigt närvarande.
Cogito ergo sum - jag tänker, alltså finns jag till.
Mitt liv ska komma tillbaka.
Och det är snarare än snart.
Ge mig en lottokupong.
Like yesterday?
Jag behöver en kram!
Jag är trött.
Jag behöver dig:).
Universitet, Thailand, Framtid, stress.......
Ansökan till köpenhamn ska vara inne på söndag. Är egentligen inte behörig på grund av min avsaknad av historia b, men jag ska söka ändå och att skriva på baksidan att jag söker utan en kurs, men att jag har samhäll b istället.
Det skulle fungera som så att jag har lite sämre utgångspunkt än andra, men kunde fungera.
Thailand var varmt, det var skönt och det var fint, som vanligt då.
Jag älskar Thailand, det är så himla nimt.
Men nu vill jag utforska nya marker, nya ställen.
Vad tusan gör jag om jag inte kommer in någonstans? Virkar strumpor?
Stressen dödar mig.
Jag måste upp såhär tidigt för att plugga.. eller ja, klockan 6.. det dödar mig också
Jag måste vara uppe till 11 för att plugga.. det dödarmig.
XOXO
En kväll på landet.
Vi hade helt enkelt en hel del mys i soffan, här ovan syns Sofie :) Elise och jag höll oss lite i bakgrunden idag, Elise somnade och jag skrattade mest för att jag var övertrött och Sofie pendlade mellan att skratta, skicka sms och somna till hon med. Ett härligt, trött, men ack så underbart gäng såhär en fredagskväll i januari. Den första fredagskvällen i januari till och med!
Hoppas att alla har lika trevligt som jag har haft!
Nyårsafton!
Nyårsafton började med champagnefrukost med lite friskus-frallor, champagne och jordgubbar. Mys! Slutade på jobb vid ett och var hos Håkan vid halv 5 och sedan klar för fest vid halv sex. Jag hade verkligen en jättetrevlig kväll och det hade Håkan också. Massor med nyårspussar blev det och det var helt enkelt en precis lagom lugn och rolig nyårsafton. Med massa god mat och trevligt sällskap, och inte att glömma så var det en massa god dricka också:). Vi tog taxi hem vid 3-tiden och sedan somnade vi båda som stockar! 
GOTT NYTT ÅR:)
Trött..
Så ikväll ska jag bara ta det lugnt och äta lite god mat och se om det finns någonting på tv. Jag är off ikväll och det känns väldigt skönt:).
Jag hittade förresten en gammal goding när jag tittade på gamla bilder nu precis.Jag och Emelie provade de fulaste kläderna vi kunde hitta och tramsade oss med dem. Här är jag, i svart lockigt hår och ser helt galen ut, och Emelie ser så liten ut jämfört med mig, haha. Den här bilden är rolig och kläderna är förskräckliga:). Den bjuder jag på!
Helt underbar bild!
:):)
Alla tjejerna.
Och ikväll körde jag till gården som Elise passar och umgicks med henne, Emmie, Jannie och Emma. Vi hade också en jättetrevlig kväll med massa fniss och mat och godis, en trevlig kväll med tjejerna med andra ord:).
Håkan är hemma! :)
Brödbakningsmaskin!
Mellandagsrea!
Efter gårdagens och onsdagens julfirande var det skönt att springa lite i trappor och träna smile- musklerna lite! Här nedan är en bild på min morbror John och hans fru, från Halmstad som var nere med barnen under gårdagen och som ni ser så hade de väldigt trevligt hemma hos mormor och morfar:). Min lilla kusin har dock klurat utt att jag röker och hotar att berätta för mormor om han inte får en DS - någonting från mig. (okej, jag tar dealen!). Så det blir att vandra in på teknik- affären till januari-lönen och snällt handla en DS - någonting till lillen. De vet vad de vill ha, de små människorna.
Nu ska jag ha en lugn kväll tillsammans med Sofie och Lee som kommer hit lite senare, och det ska bli mycket trevligt:).
God Jul!
.
Pokerface.
Min prestationsångest stiger, och jag känner att jag ramlar in i ett mönster som inte är bra. Ett mönster med en ryggsäck fylld med måsten och krav. Krav som gör att besvikelsen blir enorm varje gång det inte blir som jag vill. Jag har en franska som jag inte kan ett piss av, där det är prov om två veckor. Det gör mig väldigt stressad.
Ett ljus har kommit mitt i allt detta organiserade kaos iallafall. Och det känns väldigt skönt.
Jag har ångest över allt. Nu kommer Amela och vi ska plugga hela natten. Mög också.
Bryssel - älskade kärlek.
Alla ställen, alla minnen, språket.. allt påminner. Jag har iallafall tagit ett ytterligare steg på vägen, om att bli nollställd och kvitt den tiden som var.
Jag älskar i alla fall den staden. Den är så stor, så kraftfull och så vacker, så fruktansvärt vacker. För de som inte vet, bodde mina föräldrar och jag bara 20 minuters bilfärd utanför Bryssel för många, många år sedan innan de skilde sig. Bryssel är en stad för sig, i en genre för sig. Det är verkligen ingen som kan tävla mot den vad gäller europeiskt högkvarter och utsökta blåmusslor, INGEN!
Jag hade fyra underbara dagar i Bryssel med allt från choklad till föreläsningar på Svenska ambassaden, Eu-parlamentet och EU-kommissionen. Helt underbart.
Vi tjejer i bryssel. Jag älskar er! (Monique-Emily-Maria)Hemma från Auschwitz
Vissa dagar flyter liksom bara på, de kan jämföras som när man brer smör på bröd. (Håkan brer inte smör på bröd, slipper man såna dagar då?). Andra dagar går allt emot mig. Tredje sortens dagar vill jag inte tänka alls.
Skolan is killing me softly, jag önskar så att jag bara kan få bra resultat på allting och att denna perioden kan ta slut snart. För jag orkar inte så mycket längre med tidiga mornar och sena nätter, mina ögon ser ut som två word - tecken och jag har rättat en uppsats på franska.
Jag blev iallafall glad upp över öronen när Michael ville ha mitt nummer. Michael, som hemma hos pappa så ogenerat frågade om varför man hade hår i rumpan, idag är på väg att bli precis som vår pappa, en renodlad businessman.
Livet leker iallafall. Det mesta känns ganska överkomligt vid en andra eftertanke. Men jag skulle bara vilja få en timme att få lov att spy ut allting. Ni vet, allt som stressar, allt som upprör och allt som är hopplöst. Ungefär som när man vill göra o'boy och man har suttit och tänkt en bra stund över hur gott det skulle vara. och när man väl masar sig till kylen är mjölken antingen för gammal eller slut. DET är otroligt irriterande.
Jag har fått min nya, fina kjol uppsydd nu, och med en matchande kavaj blir det toppen till parlamentet nästa vecka. Det kommer att bli så himla bra!
Var dessutom på Auschwitz förra veckan, kan verkligen rekommendera er att åka dit. Det var helt okej, fram tills man kommer in och får se 2 ton hår, PANGBOM huvudet stänger liksom av. Alla tandborstar, borstar, skor, väskor med namn och så vidare. Det var fruktansvärt. Stackars, stackars människor.
Up next: Krakow och Bryssel.
Sedan blir det en vecka med näsan i böckerna för att sedan ge mig av till Bryssel. Jag älskar Bryssel, om inte avgudar. Det är det stället på jorden som jag skulle.. ja, jag vet inte. För mig är alla ställen, alla gator jag känner igen och varje restaurang och hotell jag bott på ett kärt återseende av min pappa. Det känns som att han är närvarande när jag är i Bryssel, nästan så påtaglig att man kan ta på den. Det är alltid så underbart. Jag kom dit i en rosa, stickad kofta, hästsvans och kom hem i en Benetton - kappa, vuitton skor och jeans som var galet vuxna. Jag hade fått en klippning från Jean Martins kedja och såg och kände mig otroligt mycket vuxnare. Jag blev vuxen över bara ett par veckor då jag bodde hos min pappa första gången. Jag lärde mig hur man uppför sig på stora business-möten i Paris, jag lärde mig hur man shoppar med klass, och framförallt, jag lärde mig älska Bryssel. Där finns jag. Det där andra jag.
Godnatt, det här var ett kärt återseende.
Analysera mera.
Världen ljuger, precis som alla vi andra som lever i den. Genom att bara använda vårt sunda förnuft kan vi hitta stora hål i de flesta systemen. Jag anser inte att det just nu finns någonting att le åt när man börjar analysera om rättigheter, löner, jämställdhet (inte bara mellan kvinnor och män, utan även mellan olika nationaliteter och hudfärg). Hur många vi är som glider fram genom livet på förutfattade meningar och springer med skyddslapparna på sné som skydd som en annan häst släpandes på en jävla vagn. Att det ska vara så svårt att diskutera, att göra sig hörd utan att bli dömd eller att det ska vara så svårt att bli accepterad som ny. Det är så mycket som gör mig så arg, men som jag sväljer för att ingen annan bryr sig. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra, så som åka ner till afrika och ge av allt det vi har för mycket av, så som att kremera alla vapen samt att rena luften i hiroshima. Eller varför inte skära kuken av våldtäktsmän?
Vi är alla så olika, men ack så lika. Jag måste lära mig att acceptera folks val och resonemang, men det är ju så svårt, jag menar, hur ska jag någonsin kunna förstå mig på en rasist? Hur ska jag kunna förstå mig på kvinnovåld? Eller hur fan ska jag kunna arbeta med en lägre lön än min manliga kollega med samma tjänst? Vi lever i ett inskränkt samhälle där vi tar utan att ge och där vi ger utan att ta, där vi inte Vill förstå varandra och där vi accepterar att behandlas som en sopbil.
Varför? återigen varför?
Det där hålet med djupet.
Jag saknar Kendy oerhört mycket igen. Det kommer i perioder, där han skulle kunna fylla ut det tomrum som nu stått tomt i ett och ett halvt år. Det känns så konstigt att det har gått ett och ett halvt år. För varje dag, exakt varje dag. Hör jag skottet, känner hur grimskaftet slits ur min hand och hans sista andetag tillsammans med smällen då han landar på marken. Han var min bästa vän, han är min bästa vän och han kommer alltid att vara min räddande ängel.
I ett och ett halvt år har jag försökt att underhålla mig med annat, att resa till massa ställen, jobba, plugga.. umgås. Men det fungerar inte. Jag vet vad som kan fylla tomrummet. Det är inte bara Kendy jag saknar, jag saknar frihetskänslan. Det finns ingenting bättre än att en kall vintermorgon vara ensam i stallet och se rökmolnet som bildas av att jag och kendy andas ikapp. för att sedan rida ut och vi blir ett med marken. Jag ångrar inte en sekund. INTE EN JÄVLA SEKUND.
Världen glömmer, jorden snurrar precis som vanligt sitt sedvanliga varv och kurser inleds och avslutas. men jag står kvar på stället den där dagen då Kendy och jag tog vårat sista andetag tillsammans. Jag hade gett allt för att bara få känna lite av känslorna av frihet med honom igen.
Kendy är min hjälte och kommer alltid att vara.
Hästar är min livsstil, och kommer alltid att vara.
Det är jag, så är det bara.
Flera nätter i rad har Kendy varit hos mig, och jag har vaknat, alldeles svettig och inte kunnat somna om.
Det kommer gladare dagar.
Artonårsdagen i stort.
Frukost på sängen blev den inledande delen av min artonårsdag, vilket såklart inte är fel. Snarare jäkligt gott! Sen bar det av in till Malmö för att göra körkortsteorin! Det var jag, fotoautomaten, en, max två till och sen så var det femtio från alla världens olika länder. Bilden blev inte alls bra, men provet gick GALANT!. Om två veckor så är det dags för uppkörning!
Sen hämtades jag upp av Sofie och Susanne och vi åkte till smyge för att käka några kulor för mycket glass, vilket inte heller var fel. Sen hade mormor lagat en pangmiddag och där träffades vi allihopa och käkade både middag och tårta, sen presenter till mig såklart! ;)
En stund senare, vid 7-snåret åkte jag iväg med Bertil för att fota lite ute i falsterbo, han sa att bilderna blev bra så vi får lita på honom.
Over and out, det var min dag, och den blev förträffligt bra med inte mindre än uhr många sms och samtal som helst, jag har försökt svara på alla.. Förlåt om jag har glömt någon. Tack alla som kom ihåg mig!
Emily Petersen, 18 år.
Systrar och Bönor.
Jag har mycket som väntar på mig härhemma, ett skrivbord fullt med oorganiserade papper, kläder som väntar på att bli tvättade samt de sista skolarbetena som väntar på att bli klara. Det är något visst med den här stressen ändå, någonting som hela tiden drar i en och låter mig att slappna av ett fåtal minuter men alltid finns runt nästa hörna för att påminna mig om att nu har jag minsann slappnat av i tio minuter för mycket.
En hund som behöver tränas och trimmas, en kropp som behöver spännas åt lite här och var genom träning och en mage som skriker efter mat medans min lista på att-göra saker växer mig över huvudet.
Vi får behålla vår svensklärare till nästa år, vilket är helt underbart enligt min mening. Jag anser att det inte finns någonting som kan gynna oss elever genom att byta lärare mitt i en kurs. Vi protesterade högljutt men fick enbart ett par trötta, sarkastiska ögon till svar. Tack vare ett par människor som arbetar för mer än bara pengarna så fick vi igenom vår önskan. Vi är också människor, vi är framtidens arbetskrafter.
Vi trampas på, spottas på och lämnas sedan slängda på tippen med hjärtat hängandes utanför, är detta rätt?
- Ge mig möjligheten att glänsa och prestera så bra som jag faktiskt vill, trampa inte på mina sköra skoskav innan jag hunnit blomma ut.
Ha det bra mina underbara änglar, nu ska jag spänna musklerna och städa undan lite.
Maldiverna, ett paradis utan dess like.