You are the one!

En text jag hittade när jag gick igenom lite mappar. Ett par år gammal ..

Jag var bara 11 år då mat blev ett begrepp,
Inte bara en rätt, grundat på ett recept.
Det var en sak som gick att experimenteras,
det tog några år innan det gick att konstateras.
Jag var en tokig en, som aldrig åt efter fem
och som hade vågen som bästa vän.

Min saknad av något som inte gick att "förklaras"
och ett missbruk som var så stort sattes snart samman och svaret var gjort.
Det var orsaken till det hela, ett liv som jag inte kunde leva.
Det var mig själv jag inte kunde acceptera.

Från att tidigare varit sprallig och en riktig "glätta" blev jag nu tilltäppt och sluten som en snäcka.
Jag intog ett skådespel där jag var en huvudroll som snart ledde till att jag inte hade någon koll,
ingen visste vem jag var.
Ingen kunde från mig få ett svar.
Det började pratas bakom ryggen, De sa att jag blivit en skygg en.
Inget kul kunde få mig att le, för mig hängde livet på sné.

Folk började klaga,
nog började jag väl magra?

Det hela var ett rop på hjälp, men innan jag visste ordet av var glaset stjälpt,
att siffrorna på vågen blivit färre gjorde bara saken värre.

Med spyor upp i halsen , började jag tappa balansen, smärtorna var långa och dagarna så långa.

Var skulle detta sluta? När som helst kunde jag börja tjuta.
Det var inte längre en LEK!!
Nu var det talan om saknad och om svek.
Valet var att LEVA eller DÖ
men hellre skratta än falla ner som snö.

Många hjälpande händer stod i luften,
När jag började bli bättre var det som att få av sig smutsen, äntligen kunde jag skratta och le,
snart hade jag gått upp i vikt i kilona tre.

Allt skedde i min hemlighet, om min sjukdom är det få som vet. All förfriskning skedde i min ensamhet.
men nu vet jag värdet på vår mänsklighet.

Att det var en underbar tid kan jag nog tycka,
men jag fick aldrig nog och fann aldrig lycka.
Bara ständigt smalare! Kan det verkligen göra en människa gladare!?
Att accepteras av sig själv, är det värt allt detta säg??