Dudette, vi lyckades sätta ord på våra känslor.
I en värld där barnen får sin första mobiltelefon innan de har hunnit fylla två fulla händer ser vi egentligen inte hur flickan som egentligen borde bry sig mer om sina my little ponnys står och räknar sina kilon. I en värld där våldtäkterna avlöser varandra och skottdraman förvandlas till vardagsmat inser vi plötsligt att vi håller på att sälja oss själva till en värld som inte alls vi var beredda på. För hur ska man göra sig förberedd på att det kommer en dag då man plötsligt accepterar det faktum att det är okej att bli knullad mot sin vilja, att trenden att skada sig själv är större än att återskapa sig den självrespekt man en gång föddes med?
Är så trött på att läsa om den tredje världen, dess lidande som skyffas undan då vårt samhälles egna hysteriska strävan efter perfektion. P E R F E K T I O N. Bara stavelsen klingar undertryckt förakt. Illusionsordet som alla försöker uppnå, de som uppnått det ligger antingen i en kista eller på dödsbädden, är det dom vi ska respektera? Är det det vi vill uppnå? Att sakta men jävligt säkert ta livet av oss?
Pressa lite hårdare, du hinner stanna innan du når en personlig konkurrs. Vi har lovats räddning, men när vi väl faller och fallskärmen har fastnar på mitten, märker vi, det var trots allt inte så vi ville leva våra liv.
Vi briljerar med svårstavade ord, i hopp att få ett erkännande. Ungefär som svenskarnas dåligt utmärkta ord "lagom" som inte går att definiera eller över huvudtaget sätta fingret på. Lagom ligger någonstans mellan för mycket och ett jävligt hårt fall för de flesta. Man säger att man vill vara lagom snygg, lagom smal, lagom allt för fan. Åter där knyts säcken upp och ens egna bräckliga självrespekt tittar fram, hej minns du mig
Åt helvete med världen, för vad är livsglädje när det höjs på ögonbrynen så fort man diskuterar aggresivt, så fort man visar några som helst känslor. Och bra sex ska man alltid ha, för att inte glömma att man senare i livet mer eller mindre måste föda onormalt datadesignade söta barn. Helst ska man deras egenskaper vara förutbestämda från vilken förälder de är ärvda. För vad är man utan ett barn i sitt liv?
Varför har världen ingen respekt för den ensamstående mamman, singelmannen eller killen med bara ett ben? Varför kan vi inte bara se förbi all materiell kärlek, skönhetsfel och brister. Koncentrera oss på individen bakom och stötta varandra i med och motgång? Jo. För vi någonstans på vägen glömde hur man gör och den forna generation har dött, så säg mig, vem ska nu lära oss?
Så lämna för guds skull hjärtat utanför dörren för till och med droger är åtråvärda nu.