kära vän.
Jag har en vän, en vän som betytt mycket för mig åren igenom. Hon har under en del av min äldre tonår hjälpt mig och varit något av en förebild. Det finns en åldersskillnad mellan oss, som ibland märks av, ibland inte. Vi har en väldigt speciell relation till varandra. I perioder träffas vi dagligen och pratar massa skit, andra perioder träffas vi inte alls och pratar knappt med varandra. Dock vet vi alltid var den andra finns och rätt som det är så tar någon av oss luren och ringer.
Vad gör man när någon man håller av så hårt, svälter sig själv? Vad säger man som en bra vän, för att inte såra eller göra ännu mer skada?. Jag nämner inga namn, i respekt mot henne. Min vän är 1,74 lång och väger nu 44 kg. Hon kämpar dagarna fram och jag beundrar henne verkligen för att, hur dåligt hon än mår, hur hemskt allt än är, så tar hon sin lilla pojke framför allt och ser till att han inget märker.
Jag känner en känsla av maktlöshet då jag är rädd att hennes kropp skadas mer än vad någon av oss kanske vill inse. Jag är rädd att hennes kaliumhalt förändras och att hennes hjärta får mer stryk än vad det orkar kämpa mot. Det är hemskt att tycka om någon så som jag tycker om henne, och se henne sakta försvinna. Hennes en gång så strålande leende är inte strålande längre. Det är fortfarande vackert, men ögonen klättrar ner till de fagra nyckelbenen och mina ögon och tankar blir tomma.
Att inte kunna göra någonting, att inte kunna rädda sin vän som betyder så mycket. Det känns, och det är maktlöshet på en högre nivå. Jag hoppas att hon en dag kan gå och fika med mig, och äta en kaka igen. Jag hoppas att hon en gång kommer att kunna ta emot min födelsedagspresent som hon fick av mig idag. Att vi ska ut och äta på restaurang.
Hade jag haft tre önskningar som skulle gå i uppfyllelse hade den ena varit att utrota ätstörningar föralltid.
Vad gör man när någon man håller av så hårt, svälter sig själv? Vad säger man som en bra vän, för att inte såra eller göra ännu mer skada?. Jag nämner inga namn, i respekt mot henne. Min vän är 1,74 lång och väger nu 44 kg. Hon kämpar dagarna fram och jag beundrar henne verkligen för att, hur dåligt hon än mår, hur hemskt allt än är, så tar hon sin lilla pojke framför allt och ser till att han inget märker.
Jag känner en känsla av maktlöshet då jag är rädd att hennes kropp skadas mer än vad någon av oss kanske vill inse. Jag är rädd att hennes kaliumhalt förändras och att hennes hjärta får mer stryk än vad det orkar kämpa mot. Det är hemskt att tycka om någon så som jag tycker om henne, och se henne sakta försvinna. Hennes en gång så strålande leende är inte strålande längre. Det är fortfarande vackert, men ögonen klättrar ner till de fagra nyckelbenen och mina ögon och tankar blir tomma.
Att inte kunna göra någonting, att inte kunna rädda sin vän som betyder så mycket. Det känns, och det är maktlöshet på en högre nivå. Jag hoppas att hon en dag kan gå och fika med mig, och äta en kaka igen. Jag hoppas att hon en gång kommer att kunna ta emot min födelsedagspresent som hon fick av mig idag. Att vi ska ut och äta på restaurang.
Hade jag haft tre önskningar som skulle gå i uppfyllelse hade den ena varit att utrota ätstörningar föralltid.
Kommentarer
Postat av: jag
Älskade vän! Tack för dina fina ord. De värmer. Det är i alla fall tur att det finns människro som håller koll på ens värden i kroppen om vi säger så... jag ringer dig senare när min jävla tårta har fattat att den ska stå upp och inte ligga dubbelvikt över fatet..suck. Hata tårtor!
Trackback