You are the one!

Tråkigheten tog slut och jag tog mig ner för att träffa Filippa på Krogen för att ta en Cider. Sen  kom även Månz en stund och vi fick en trevlig söndagskväll. Hemmakvällar är inte riktigt någonting för mig känner jag, jag är lite mer social av mig än att sitta och glo på en skärm dagarna i ända. Jag har klagat över Ystads söndagar varje söndag hittills, och jag känner inte för att sluta att klaga över söndagarna. Med andra ord så är allt bra, mitt humör är topp och jag känner mig så härligt nöjd med dagen och kvällen.

Imorgon och femton dagar framåt så är det jobb. Dock är det ingen fara då jag tycker om mitt jobb och jag tycker verkligen om att se när mitt konto är påfyllt. Det händet inte så mycket, jag skulle nog kunna vänja mig vid att ha det såhär lugnt. Inga måsten, inga krav. Bara jobb och ha det trevligt som gäller. Har jag någonting att klaga över egentligen?

Okej, jag saknar mina vänner, familj och fyrbenta krabater hemma ordentligt mycket ibland men som sagt, tekniken är bättre än när svenskarna liksom så många andra nationaliteter utvandrade till Amerika och jag har ju faktiskt bara utvandrat till Ystad. Detta betyder ju att jag dagligen försöker höra av mig till iallafall någon så att min saknad av deras närvaro dämpas något. Jag kan verkligen säga att detta varit lärorikt för mig då man märker vilka som är mina vänner och vilka som inte är det. Vilka som glömmer och vem som ringer. Vem som saknar mig och vem som förstår.

Detta magiska "gäng" Sjuan. Så starka, så unika. Det går inte att förklaras, man måste uppleva.
Resten av tjejerna och killarna. Underbara, allihop!

Make love, not war.

Kendy finns fortfarande. Inom mig, så fort jag låter mina tankar eller drömmar förflyttas bak i tiden kan jag inte låta bli att le. Det är någonting som alltid kommer att göra mig lycklig. Han är min man. Notera Är.