Det där hålet med djupet.
Jag saknar Kendy oerhört mycket igen. Det kommer i perioder, där han skulle kunna fylla ut det tomrum som nu stått tomt i ett och ett halvt år. Det känns så konstigt att det har gått ett och ett halvt år. För varje dag, exakt varje dag. Hör jag skottet, känner hur grimskaftet slits ur min hand och hans sista andetag tillsammans med smällen då han landar på marken. Han var min bästa vän, han är min bästa vän och han kommer alltid att vara min räddande ängel.
I ett och ett halvt år har jag försökt att underhålla mig med annat, att resa till massa ställen, jobba, plugga.. umgås. Men det fungerar inte. Jag vet vad som kan fylla tomrummet. Det är inte bara Kendy jag saknar, jag saknar frihetskänslan. Det finns ingenting bättre än att en kall vintermorgon vara ensam i stallet och se rökmolnet som bildas av att jag och kendy andas ikapp. för att sedan rida ut och vi blir ett med marken. Jag ångrar inte en sekund. INTE EN JÄVLA SEKUND.
Världen glömmer, jorden snurrar precis som vanligt sitt sedvanliga varv och kurser inleds och avslutas. men jag står kvar på stället den där dagen då Kendy och jag tog vårat sista andetag tillsammans. Jag hade gett allt för att bara få känna lite av känslorna av frihet med honom igen.
Kendy är min hjälte och kommer alltid att vara.
Hästar är min livsstil, och kommer alltid att vara.
Det är jag, så är det bara.
Flera nätter i rad har Kendy varit hos mig, och jag har vaknat, alldeles svettig och inte kunnat somna om.
Det kommer gladare dagar.